som förut, de. Omöjligt förstås för någon att tänka ut, att han hade kommit till dem, därför att de var övergivna och försummade och skilda från sitt eget folk. Måste förhålla sig på något annat sätt.»
»De är så kloka däruppe i Finnmarken, ser pastorn. En får inte räkna för noga med dem.»
»När de nu hade hört så säkert, att han inte hade gjort något ont, fick de ju lov att tro detta. Men de nöjde sig inte, förrän de hade hittat på en förklaring efter sitt eget huvud. Han hade nog kommit upp till dem bara för att få övning och vana i kallet. Skulle säkert flytta sin väg, så snart som han kände sig hemmastadd på en predikstol.»
»Och så fick de inte rätt i det heller!»
»De fick inte det, nej. Nu har jag varit där i elva år.» Han skrattade harmset. »Men än i denna dag kan de inte låta bli att fundera på mig. Det finns inte en herreman 1 socknen, och om jag hade gått och jämrat mig över min ensamhet, så skulle de ha förstått mig. Och om jag hade stängt mig inne i prästgården med mina böcker som sällskap, så skulle de ha förstått det med. Men en präst, som jämt var ute, och som var nöjd att umgås med bara finnbönder! En, som ville ha reda på hur de skötte myrslåtter, och hur de brände fall, och som gick med dem på jakt, en så'n präst kunde de inte bli kloka på.»
Han satt nu åter grensle på stoln och svängde den runt ett varv, så att han kom öga mot öga
