hade han fått underrättelse, att det hade varit val, och att han hade fått alla rösterna.
Han sa detta med en så bekymrad min, att mor Margreta måste skratta.
Om han nu rakt inte ville, kunde han ju ta tillbaka?
Det var väl det han hade försökt att göra, men då kom det brev från själva biskopen, med uppmaning att han skulle stå kvar. Han hade allt hopp att bli utnämnd. Och mor hade fått nys om saken och skrev och tiggde och bad, att han inte skulle kasta bort sin lycka. Och inte bara mor, utan bröder och systrar och kusiner. Han hade aldrig vetat, att han hade en så stor släkt.
»De hade ju också rätt, förstås. Inte kunde pastorn bli — —»
Han avbröt henne. Nu nästan sprang han över golvet och tryckte de knutna nävarna mot pannan i ett slags sorglustig förtvivlan. Det var ju dessa välsignade finnbönderna! Visste mor Margreta vad de hade tagit sig till? När de hade fått höra, att han kunde komma att flytta, hade de fällt timmer i skogen och kört fram till prästgården för att bygga ett nytt boställe. Hans lön hade de inte ökat på, men de gjorde på annat sätt. En dag låg en ny älghud i hans släde, en annan gång fann han en smörbytta utanför sin dörr. De sa just ingenting, när han råkade dem, men då han stod i predikstoln, hade de blickarna fästade på honom, både stora och små, och han förstod, att de tänkte, varenda en: »Inte kan du vilja
