SMEDEN FRÅN HENRIKSBERG.
DET VAR en enda liten stund på hela dagen, som Maja Lisa inte tänkte på söta mor, och det var på kvälln, då hon och pastor Liljecrona och allt husfolket satt runt omkring den stora stockvedsbrasan i storstugan och hörde på den långa, mörka smeden från Henriksberg, som stod stödd mot ett av de höga skåpena och spelade på gästgivarns fiol.
De hade det så gott, att Maja Lisa tyckte sig förstå hur moster kunde trivas med att vara bondhustru. Det var obegripligt behagligt att kunna sitta omkring brasan på kvälln med man och tjänstefolk omkring sig, var och en med sitt arbete och alla lustiga och begivna på att prata. Här talade dräng och husbonde och matmor och piga med varandra, som om det ingen skillnad fanns mellan dem. Ack, det var kanske inte någon lycka att leva som herrskap och söka höja sig över mängden? Skördade man någon annan vinst därav än ensamhet och ledsnad?
Var fanns en sådan trygghet och säkerhet som i en gammal bondgård? Maja Lisa skulle vilja säga, att man var närmare jorden där än
