ska resa bortåt finnbygden och tinga upp kol.» Han gav sig av, och inspektorn satt och vräkte sig i kontorssoffan och tyckte, att det var skönt att vara herre på täppan. Men det dröjde inte länge, förrän han blev nerkallad till bruket. Nu var det en av klensmederna, som hade sjuknat på samma sätt som hammarsmeden. Inspektorn begav sig genast ner till bruksbyggningen för att se till sjuklingen, ställde sig i dörrn till hans rum, såg på honom en stund och gick därpå raka vägen bort till forsen, där brukslärlingen som oftast satt och metade löjor.
Han råkade också mycket riktigt på Sven och bad, att han skulle följa med honom in på kontoret. »Hör, Liljecrona,» sa han, »förvaltarn är borta, och jag ska resa till Björnidet på kalas. Du får ta och sköta om bruket ett par dar. Här har du nycklarna, och här är kassan. Du behöver ingenting annat göra än se till, att folket arbetar som vanligt.» Därmed reste han, och brukslärlingen satte sig på kontorsstolen och tyckte, att det var ståtligt, att han var herre på Henriksberg. Men inte hade han suttit där länge, förrän det kom bud från bruket, att de sjuka hade blivit sämre. Han sprang ner till bruksbyggningen och gick in i hammarsmedens bostad, men han blev inte stående i dörrn som de andra, utan steg fram till den sjuke, som låg där röd och uppsvälld och förfärlig att se på. »Vet ni vad det är för sjukdom ni har?» frågade han smeden. »Det är smittkoppor,» sa smeden, »och
