han kom, ställde han honom framför sig, såg honom in i ögona och frågade varför han inte hade rest, han som de andra, då smittkopporna gick.
Sven svarade ingenting. Han blev bara röd, som om detta skulle ha varit det värsta någon kunde ha frågat om. »Var han inte rädd?» — »Jo då.» — »Tyckte han, att han var i ansvar för bruket?» — »Ånej.» — Men Altringer drog fram sanningen till sist. Sven hade stannat, därför att förvaltarns fiol hade hängt på kontorsväggen. Han hade kunnat spela på den var dag, medan han var ensam. »Jaså, han tycker om att spela fiol?» hade Altringer sagt. »Vi ska be förvaltarn, att han får låna fioln en gång till och spela för oss.»
Och detta var Sven inte rädd för. Han stämde och spelade upp en simpel spelmanslåt, som han hade lärt av smederna. Altringer skrattade först, men blev snart allvarsam. Han märkte, att pojken lade in något i musiken, så att han fick den gamla slagdängan att låta på ett alldeles nytt vis. »Hör han,» sa Altringer, »han ska resa med mig i morgon. Han ska till Stockholm och lära sig spela fiol.»
Maja Lisa hade tyckt, att detta var en alltför vacker historia. Men det var en sak, som hon inte kunde förstå. Hade det inte gått bra för honom i Stockholm? Varför var han nu på Henriksberg igen?
Jo, det hade visst gått bra. I fem år höll