FÄNRIKEN.
DEN NYA prästfrun på Lövdala hade för vana att skicka budsändningar och små uppdrag med alla människor. Antingen det var en bonde eller en herrkarl, som for förbi prästgården, brukade hon stå på kökstrappan och vifta och ropa, tills han stannade. Sedan var det för Maja Lisa eller lilljänta att rusa upp till vägen och be de resande, att de skulle vara så beskedliga och ta med sig en mark smör, som fru Raklitz ville sälja till kaptens på Berga, eller lämna tillbaka en vävsked, som hon hade haft till låns från gamla fru Moreus.
Ibland hittade hon på att be om sådant, som var både svårt och besvärligt, och snart blev människor riktigt rädda för att ta vägen förbi Lövdala. Tråkigt var det att säga nej till prästfrun och alldeles omöjligt att slippa förbi, utan att hon såg, när man kom.
Hur som helst, hade hon en ovanlig förmåga att få folk att gå hennes ärenden. Hon var till och med i stånd att få en sådan odåga som vackre Örneclou att göra henne en tjänst.
Det såg just inte ut, som om det skulle bli någon vänskap mellan fänriken och prästfrun, då
