han kom till Lövdala den sista veckan i januari. Han brukade alltid komma vid den tiden och stanna en åtta, fjorton dar. Men prästfrun sa, strax han kom, att hon nog skulle laga, att den där lättingen inte blev gammal i gården. Hon hade just kommit i de rätta arbetstagena efter allt kalasandet i julas, och hon ville inte ha någon främmande i huset, som de skulle behöva att passa upp på.
Och så var det inte bara Örneclou själv, som man fick ta emot, utan så fattig han var, kom han åkande efter egen häst. Och hästen skulle ha mat och skötsel, den, likasåväl som husbonden.
Prästfrun gjorde allt hon kunde, för att han skulle få det obehagligt. För det första lät hon kammarpigan bära upp den tunga kappsäcken, där han hade sina locktänger och peruker, på det sämre gästrummet. Örneclou var van att få ligga på det bättre, där det fanns eldstad och sparlakanssäng med fina dunkuddar och fjäderbolster, men han hade aldrig sett så belåten ut, när han hade kommit in där, som han gjorde nu, då han blev införd på det andra.
Se, här hade han alltid velat ligga, sa han. Det var ju detta rummet, som de kallade för »nattstuga», och där vem som helst, som kom till prästgården och bad om härbärge, fick ta in. Här kunde han nästan vara säker om att få sällskap var natt, och han hade dålig sömn, så att han behövde någon att tala med. Och det brukade bli så kvavt i den stora himmelssängen på
