gästrummet. Han låg mycket hellre på halm i det smala sängstället härinne.
Det allra bästa var, att det varken fanns spis eller kakelugn, utan att rummet fick sin värme från den stora spismuren, som gick upp från köket och fyllde närapå halva kammarn. Tänk, inte något os och inte någon rök, utan jämn och behaglig värme hela dygnet om!
Bastant och präktig möblering var det också, med det stora, omålade bordet och de ostoppade stolarna. Det var ingenting, som han kunde komma i skada för, när han brände peruken eller färgade sina mustascher.
Så där gick han på, så länge som kammarpigan var inne i rummet. Men vad min han gjorde, när hon var gången, kan ingen veta. Det var en kall dag, och det var nog inte mycket varmt på det oeldade rummet, när han nu skulle byta om kläder och göra sig fin. Men han var så skönt rosenröd om kinderna och hade så väl penslade ögonbryn, när han kom ner för att äta middag, att man alls inte kunde märka, att han hade fått utföra hela konstverket med fingrar, som var stela av köld.
Prästfrun visste mycket väl, att det inte fanns en värre goddagspilt än Örneclou, och att det inte var nog med att han ville ha god mat, utan att han också satte värde på att äta den i ett fint rum och få den serverad på fint damastduktyg och blankt silver. Hon förstod nog, att han förr i världen hade fått spisa i saln, och att de hade
