än en gång. Hon talade helt bestämt, och Gudmund drog in tömmarna. — »Det är ju hon, som vill stiga av, tänkte han. »Jag behöver inte tvinga henne att åka mot hennes vilja.» Hon var nere på vägen, innan ännu hästen hade hunnit stanna. — »Jag trodde, att du visste vem jag var, när du bjöd mig åka,» sade hon. »Annars skulle jag inte ha stigit upp i åkdonet.» Gudmund sade ett kort adjö och for vidare. Hon hade nog haft rätt i att tro, att han kände henne. Han hade ju sett flickan från Stormyrtorpet mångfaldiga gånger som barn, men hon hade förändrat sig, sedan hon hade blivit vuxen. Han var först mycket glad att ha blivit av med reskamraten, men så småningom började han känna sig missnöjd med sig själv. Han hade knappast kunnat handla annorlunda, men han tyckte inte om att vara grym mot någon.
En liten stund efter att Gudmund hade skilts från Helga, vek han av från vägen, for uppför en trång gata och kom fram till en stor, präktig gård. När Gudmund höll stilla framför förstubron, öppnades ingångsdörren, och en av döttrarna visade sig på tröskeln. Gudmund lyfte på hatten och hälsade, och med detsamma for en lätt rodnad över hans ansikte. »Kan just undra om nämndeman är hemma?» sade han. — »Nej, far har rest till tinget,» svarade dottern. — »Jaså, han är redan borta!» sade Gudmund. »Jag for hit upp för att fråga om nämndeman ville åka med mig. Jag ämnar mig till tinget, jag med.» — »Far är alltid så tidsam av sig,» klagade dottern. — »Det är
