Han var inte hemma, när jag kom, men hans hushållerska tog emot mig på bästa sätt och bad mig invänta husbonden. Nå, det dröjde rätt länge, innan han kom, och under tiden började jag ett samtal med kvinnan. Hon är på sitt sätt en syperb människa, vet kusin. Inte av finnras, utan från svenskbygden, som de säger däruppe, och så duglig, att man måste förvånas. Jag har alltid beundrat det outtröttliga nit, varmed hon har gjort livet i finnbygden uthärdligt för den stackars Liljecrona. — Nå, vi sitter alltså och talas vid. Kusin förstår: hon är inte av bättre folk, egentligen bara en bondpiga, men rätt förståndig i allt, vad hon säger. Vi har emellertid inte växlat många ord, förrän jag märker, att det är något, som oroar henne. Jag talar vänligt — kusin vet, att jag förstår mig på fruntimmer —, hon fattar förtroende till mig. Hon frågar mig rent ut hur jag tror att det ska bli, om Liljecrona får det stora pastoratet. Han hade lovat henne redan för åtta år sedan, då hon först kom dit upp, att gifta sig med henne, så snart som han hade fått ett bättre gäll. Men nu var hon rädd, därför att detta Sjöskoga var så alltför stort. Bara inte Liljecrona skulle tycka, att hon inte var fin nog att bli prostinna!
»Kusin begriper hon var helt förtvivlad. Jag kunde inte annat än lugna henne, så gott jag förstod, och jag lovade henne att ta reda på Liljecronas planer. Nästa dag sa jag Liljecrona rent ut, att jag hade genomskådat deras
