I VARDAGSLAG.
JA, nu var arbetet i full gång på Lövdala, och var morgon och afton hörde man från köket surret av de nie spinnrockarna lika starkt som duren från en kvarn. Under de timmar, då det var full dager, fick man minsann inte heller gå och slå dank, utan då måste man begagna tiden till sömnad och vävning.
Det hade sett ut en tid, som om prästfrun skulle ha glömt bort, att lilljänta fanns i huset. Hon hade inte satt henne i arbete eller gett henne någon annan befattning än att städa och elda i kökskammarn. Men samma dag, som fänriken reste, kom hon i köksdörrn och vinkade åt henne. Hon skulle komma in i saln en stund.
Lilljänta reste sig genast, men hon var så rädd för att sitta ensam med prästfrun, att man kan knappast det säga. Hon tyckte inte illa om henne på vanligt vis, utan så, att det gick kalla kårar över ryggen, bara hon såg henne.
Lilljänta hade aldrig förr känt sådan förskräckelse för en människa, och hon gjorde sig sina egna tankar om hur detta kunde hänga ihop. För att det var något besynnerligt med prästfrun, det
