Prästfrun vände sig mot dörrn för att gå. Hon kunde se, att mormor hade brått, och därför ville hon inte längre störa. Fru Beata behövde säkert inte så mycket sällskap nu, då hon var så duktig att arbeta.
Fru Beata hackade fram något om övermänskligt arbete för en ungdom, och att det kunde gälla liv och hälsa.
»Ni vet nog själv, att Maja Lisa inte har det värre, än att hon orkar sitta uppe och läsa halva natten. Jag tror inte, att en ungdom lider men av att arbeta. Men det, som är skadligt, det är att smyga och smussla och inte gå raka vägar.»
Därmed gick hon, och fru Beata hade inte kunnat säga ett tydligt ord till sitt försvar, förrän dörrn var stängd efter henne. Men trappan, som prästfrun nu skulle gå, var hal och brant, så att det gick långsamt att komma utför den. Under tiden lyckades fru Beata få makt med sig själv, och just som prästfrun stod på nedersta trappsteget, slog den gamla upp sin dörr.
»Styvmor!» ropade hon ner till henne så högt, att det hördes över hela gården. Något svar väntade hon inte på, utan hon gick strax tillbaka in till sig och satte för regeln, så att hon skulle slippa att bli överraskad vidare.
Det stod inte till att märka, att prästfrun frågade det minsta efter det, som fru Beata hade ropat. Hon var i utmärkt gott lynne alltjämt, och när hon nu gick uppför backen till stora byggningen, sa hon helt lugnt, att lilljänta skulle
