Vägen, som gick dit, var farbar med häst endast om vintern, när det var före, och Gudmund hade måst gå dit till fots. Han hade haft svårt att ta sig fram i alla fall. Han hade hållit på att bryta av sig benen på stockar och stenar, och han hade måst vada genom bäckar, som korsade stigen på flera ställen. Hade det inte varit starkt månsken, skulle han inte ha kunnat leta sig fram till torpet, och han tänkte på att det var en hård väg, som Helga hade haft att gå denna dagen.
Stormyrtorpet låg på en avröjning ungefär halvvägs uppåt åsen. Gudmund hade inte varit där förr, men han hade sett stället många gånger nerifrån dalen, och han kände till det så mycket, att han visste, att han hade gått rätt.
Runt omkring avröjningen låg en risgärdsgård, som var mycket tät och svår att komma över. Den skulle väl vara liksom ett värn och ett försvar mot all vildmarken, som omgav torpet. Stugan stod i övre kanten av inhägnaden. Framför den utbredde sig en sluttande gårdsplan, bevuxen med kort grönt gräs, och nedanför planen lågo ett par gråa uthus och en källare med grönt torvtak. Det var ett ringa och fattigt ställe, men det kunde inte nekas, att det var grant däruppe. Myren, som torpet hade fått sitt namn efter, låg någonstans i närheten och sände upp dimmor, som vältrade fram praktfulla och silverglänsande i månskenet och slogo en krans runtom åsen. Bergets högsta topp stack ännu upp över dimman, och kammen, som var taggig av granar, avtecknade
