gå in i saln och sätta sig att sy. Hon skulle komma efter strax, bara hon hade fått säga ett par ord till mamsell Maja Lisa.
Lilljänta knep ihop läpparna och svarade ingenting, men hon hade ungefär samma uppsyn som annandag jul, när hon slogs med blåsvädret.
När de kom in i förstun, gick hon inte in i saln, som hon var befalld, utan hon styrde av mot köksdörrn.
Prästfrun frågade strax vart hon skulle ta vägen. Hade hon inte hört, att hon skulle gå in och sy?
Lilljänta svarade med låg röst, att hon tyckte, att det var onödigt.
»Varför är det onödigt? Tror du, att du redan är så styv, att du inte har något mer att lära?»
Nej, det var inte så lilljänta menade. Men hon behövde inte lära sig mer, än hon redan kunde, därför att nu skulle hon hem till Koltorp igen.
Hon gick fram till prästfrun och räckte henne handen. Hon kunde så gärna säga tack och adjö med detsamma.
»Men kära då!» sa prästfrun. »Jag förstår ingenting, jag. Varför ska du gå din väg?»
Lilljänta gick ett par steg baklänges, liksom för att vara utom räckhåll, när hon gav sin förklaring.
»Mor har varit barnpiga på Lövdala, och mor tycker om prästdottra. Och när mor var här i julas, så sa hon till mig, att om mamsell Maja Lisa