grannare än det andra, innan den nådde fram till vägen. När den sedan med bråk och dån hade trängt sig under vägövergången, ville den inte hålla sig i den gamla fåran, utan bröt sig lös ur den och svämmade över marken. Men detta kunde lilljänta inte tåla. Hon skyndade ner från vägen för att dimma och gräva och tvinga bäcken tillbaka i det gamla spåret.
Hon skulle allt ha varit tacksam, om prästdottern hade stannat och hjälpt henne. Men prästdottern orkade med knapp nöd gå på släta vägen. Hon tyckte, att hon inte gick, utan bara släpade sig framåt. Andra år hade också hon varit med om att dämma upp bäcken, men då hade hon ju bara varit ett barn.
Hon stannade plötsligt, för hon begrep på en gång vad det var, som hade hänt henne. Hon hade blivit gammal: ungdom och ungdomslust var tagna ifrån henne.
Prästdottern gick och gick, och lilljänta fick lov att överge bäcken och följa efter. Men det var inte länge, som hon höll sig kvar på vägen.
De kom till en grind, som ledde in i en hage, där lilljänta hade hört att man brukade kunna finna vitsippor. De voro inte färdiga än, men nu var det så långt hunnet med våren, att man kunde vänta dem var dag. Lilljänta sköt upp grinden för att göra bara ett tittande dit in. Hon hade nog satt sig i sinnet, att det skulle bli hon, som det året kom hem med den första vitsippan.
