sig mot himlen. Nere över dalen låg månskenet så ljust, att man kunde urskilja både fälten och gårdarna och en slingrande bäck, över vilken dimman svävade fram som den lättaste rök. Det var inte långt dit ner, men det märkvärdiga var, att dalen låg som en främmande värld, där det, som hörde skogen till, inte tycktes ha något att skaffa. Det var, som om människorna, som bodde här i skogstorpet, alltid måste gå kvar under träden. De måtte lika litet kunna trivas nere i dalen som tjädrar och berguvar och lodjur och lingon och skogsstjärnor.
Gudmund gick över den öppna gräsmarken fram till stugan. Det flöt ut eldsken genom fönstret, ingenting var satt för rutorna, och han såg in för att ta reda på om Helga fanns i stugan. Det brann en liten lampa på ett bord vid fönstret, och där satt husfadern och lappade gamla skor. Husmodern satt längre inåt rummet bredvid spisen, där det brann en svag eld. Hon hade spinnrock framför sig, men hade upphört med arbetet för att leka med ett litet barn. Hon hade tagit upp det ur vaggan, och det hördes ända ut till Gudmund hur hon jollrade med det. Hennes ansikte var fårat av många rynkor, och hon såg sträng ut, men när hon böjde sig över barnet, fick hon ett milt uttryck, och hon log mot den lille lika ömt, som hans egen mor kunde ha gjort.
Gudmund spanade efter Helga, men kunde inte se henne i någon vrå av stugan. Han tyckte då, att det var bäst att stanna utanför, tills hon
