söta mor hade varit hushållerska i fina hus, hade hon fått inte så litet silver i present, och detta hade hon förvarat i ett skrin, som hon var natt ställde under sin säng. Detta silvret var det käraste, som söta mor ägde, men nu, då det fanns en stortjuv i närheten, var hon viss om att hon skulle förlora det.
Söta mor hade allaredan sina skåp och lådor så väl stängda, att det inte kunde göras bättre. Men sedan Vetter hade kommit hem, hade hon knappast tid med annat än att känna på låsena och räkna nycklarna på nyckelknippan. Om kvällen hämtade hon en stor yxa ur vedskjulet och ställde bredvid sängen, och hon gav sig ingen ro, förrän söta far hängde en laddad bössa över huvudgärden.
Söta far försökte övertyga henne, att det verkligen var sant, att Vetter aldrig stal hos grannarna, men det var omöjligt att göra slut på söta mors rädsla.
Då Vetter hade varit hemma ett par dar, kom han på besök till Lövdala, som han alltid brukade. Söta mor stod i köket och såg honom gå förbi fönstret och frågade genast vem det var.
»Det är ju Vetter,» sa hushållerskan och såg inte en smul förvånad ut. »Han måste väl hit och anmäla för prästen, att han är hemkommen.»
Detta hade söta mor inte väntat, för mannen, som hade gått in till söta far, hade sett ut som en snäll och beskedlig bondgubbe. Benena ville inte bära henne. Hon alldeles sjönk ihop.
