att hon den natten skulle sova lugnare, än hon hade gjort på länge.
Nästa morgon, då söta mor vaknade, låg den stora nyckeln orubbad under huvudgärden, men det hindrade inte, att det hade hänt något rätt märkvärdigt i matboden under natten.
Där stod dörrn likaså fast tillåst, som den hade varit på kvälln, men icke förty var alla flyttbara saker, som hade funnits därinne, både köttinor och brödspett, skinkor och korvar, mått och vikter, byttor och säckar, utburna och ordnade på bodtrappan.
Alltihop var, som sagt, utflyttat, men ingenting var förstört, och ingenting var borttaget, och när man såg det stå där utanför den stängda dörrn, kunde man ju inte låta bli att undra hur detta hade gått till.
Söta mor liksom alla andra tänkte genast, att Vetter hade varit framme. Men när hon hade granskat och sökt och funnit, att det inte saknades så mycket som en brödbit, kunde hon rakt inte förstå sig på denna tjuven.
Då söta far kom ut på sin morgonpromenad, mötte han emellertid Vetter, och då fick han besked.
»Vetter, Vetter!» sa söta far. »Vad tar han sig till? Är det han, som har varit i min matbod i natt?»
Vetter såg helt förolämpad ut, då han svarade söta far: »Pastorn kan hälsa till frua si och säga henne, att jag aldrig stjäl hos grannfolk. Men