ANKLAGELSEN.
ALLA MÄNNISKOR på Lövdala var så nyfikna, att de knappt kunde bärga sig. Kan man tänka sig, att förvaltarn på Henriksberg hade kommit åkande i sällskap med ett fruntimmer, som ingen människa kände, och att de inte hade gått in i saln, som folk annars gjorde, när de kom för att hälsa på, utan hade sökt upp prästen i hans rum och talat ensamma med honom i flera timmar!
Varken prästfrun eller prästdottern eller hushållerskan eller någon av pigorna var i stånd att fundera ut varför de hade kommit. Kammarpigan, som hade hjälpt dem ur åkdonet, hade märkt, att de såg allvarsamma och ledsna ut, men det var också allt, vad hon kunde berätta.
Prästfrun gjorde det försöket att sätta sig i förmaket med sitt arbete. Det rummet låg vägg i vägg med prästens, och hade hon fått sitta kvar där, så hade hon nog snart kommit underfund med vad de främmande hade för ärende. Men hon hade inte suttit där i två minuter, förrän prästen gläntade på dörrn och bad, att hon skulle flytta sig in i ett annat rum. Detta, som de talade om inne hos honom, skulle hon få veta i sinom tid av hans egen mun.
