för pastorn, att hon kunde läsa i hans böcker, så lilljänta kunde ju tiga med det än en tid.
Lilljänta kunde lugna henne med att hon ingenting hade sagt. Hon tänkte för sig själv, att detta om skrivningen hade hon aldrig haft den minsta lust att berätta varken för prästen eller någon annan. Det var annat, som det hade varit värre att tiga med. Hon kunde inte förstå varför prästdottra så strängt hade befallt, att hon inte fick tala om för prästen hur styvmora var emot henne. Vad skulle det göra, om prästen fick reda på vad han hade för ett troll till hustru?
Maja Lisa var den, som visade sig minst nyfiken. På sista tiden hade hon varit som förlamad i själen. Hon kunde varken bli glad eller ledsen och brydde sig inte om hur det gick henne. Hon trodde nu, att styvmodern inte skulle upphöra att plåga henne, förrän hon hade fått henne på sjukbädden. Men inte gjorde det heller så mycket. Minst av allt var hon rädd för att dö. Det vore bara en god och skön vila.
Hon hade suttit i vävstoln, när lilljänta kom in och talade om för henne, att förvaltarn på Henriksberg hade kommit till Lövdala, och hon höll bara inne med vävningen ett ögonblick. »Förvaltarn på Henriksberg» — det ljöd helt främmande för henne. Varför skulle det ha något att betyda för henne, att han kom? Om det hade varit i vintras, skulle hon ha väntat sig allt möjligt av hans ankomst, men nu…
När klockan var fem, ringde prästen på sin
