Maja Lisa höll ögona nerslagna. Hon vågade inte se på söta far. Så snart som hon hade kommit in i rummet, hade hon märkt, att det hade hänt honom något förskräckligt. »Nu har det kommit, som ska göra slut på söta far,» tänkte hon. Han var grå i ansiktet, och han pustade tungt mellan vart ord han sa. Hon hade blivit så ängslig, att förlamning och likgiltighet med ens hade flugit sin kos. Hennes händer hade börjat skälva, och hon fick bita hårt ihop tänderna, för att de inte skulle skallra. Hon väntade intet annat, än att han skulle få slaget och falla ner död inför hennes ögon.
Men söta far satt och väntade hennes svar, och äntligen blev hon så pass herre över sin skräck, att hon kunde säga med tämligen lugn röst:
»Söta far, jag har aldrig förr sett pastorskan. Jag förstår inte vad söta far menar.»
Söta far ryckte på axlarna. Hon förstod honom kanske bättre, om han sa henne, att det var denna pastorskan, som i flera år hade varit hushållerska hos pastor Liljecrona?
Det var något besynnerligt i söta fars ton, något föraktfullt och vredgat. Maja Lisa tvang sig att se upp till honom. Söta fars ögonbryn var sammandragna, och den ena röda skyn efter den andra gick fram över hans ansikte. Hon förstod, att utom det, att söta far hade drabbats av något, som gjorde honom djupt olycklig, var han också mycket ond. Och fast hon inte alls kunde begripa
