med ett enda rum, och att hans lön knappast hade uppstigit till hundra daler. Vilket arbete då för den person, som skulle förestå hans hus, att hålla borta den värsta nöden! Hon, som satt därborta, hade inte bara vävt hans kläder, hon hade också sytt dem. Hon hade gått vall i skogen med hans kor och får, hon hade under alla år, som hon varit i hans tjänst, gjort honom vida mer nytta, än en bortskämd herrgårdsmamsell kunde drömma om. Hon kunde räkna det som sin förtjänst, att pastor Liljecrona hade kunnat göra sin goda gärning däruppe.
Prästdottern kände, att hon började bli en smula retad, hon med. Varför var söta far ond? Trodde han, att hon hade sökt att locka till sig pastor Liljecrona, då de hade råkats i Svanskog? Det hade väl ändå inte varit förbjudet att tala vid honom! Men hon lade band på sig och bad söta far tro, att hon aldrig förr hade hört ett ord om allt det här.
Söta far fingrade otåligt på en liten hopviken biljett, som han hade liggande framför sig på skrivbordet.
Förunderligt var det ju, erkände han, att hon hade fått reda på det förhållande, vari pastor Liljecrona stod till sin hushållerska, eftersom det hade hållits så hemligt, att inte en gång hans bror hade vetat om det förrän nu efter giftermålet. Men när hon hade kommit underfund med saken, hur hade hon då kunnat vara så rask att döma? Hade hon inte kunnat förstå, att den
