en gång efter sina fattiga sockenbor. Han vill förfalla, vill gå under. — Se där en mycket skön bana, som är avbruten, en mycket god man, som är förvandlad till ett vilddjur! Och allt detta till följd av en oförståndig flickunges obetänksamhet! Månne hon nu förstår vad hon har gjort? Månne hon framför allt förstår, att hon gör bäst i att erkänna, att hon har skrivit biljetten i förflugen kärleksyra? Ty om inte så är, tvingar hon sin far att tro, att hon har skrivit av djävulsk beräkning för att störta Liljecrona, så att hans plats i Sjöskoga må kunna vinnas av en, som står henne än närmare. Och då kan hon inte förlåtas, då kan hon inte mer kallas min dotter.»
Under hela detta talet tänkte Maja Lisa på hur hon skulle kunna överbevisa söta far, att hon inte hade skrivit biljetten. Ack, om hon vid ett annat tillfälle hade hört denna historien framföras med så stor vältalighet, hur den skulle ha rört henne! Men nu kretsade tankarna endast kring den orättvisa, som skedde henne själv och det inte bara av söta far. Hon räknade inte på den stackars kvinnan, men hon tänkte på den mannen, som hade följt med för att anklaga henne. Han också trodde på anklagelsen. Han trodde, att hon hade skrivit för att tigga sig till en man, som tillhörde en annan.
Hon vände sig plötsligt bort från söta far och såg på Liljecrona.
Han hade inte haft sina ögon fästade på henne, men han ryckte till, som om han hade känt hennes
