söta far. Hon hörde söta far till punkt i all stillhet, och när han utropade, att han inte mer ville kalla henne sin dotter, svarade hon rätt ödmjukt: »Söta far gör med mig, som söta far vill. Får jag inte mer leva under söta fars tak, måste jag väl…»
Hon avbröts av pastor Liljecronas hustru, som helt hastigt kom fram till henne.
De fick lov att sluta med detta nu, ropade hon och grep i ångest efter Maja Lisas hand. Aldrig var det hennes mening, och inte förvaltarns heller, att det skulle bli något tal om det där brevet. De hade bara lagt fram det för pastorn för att visa, att det var sant, att prästdottern tyckte om Liljecrona. Hon hade ett helt annat ärende. Hon hade gett sig av till Henriksberg i går, därför att hon var så översiggiven. Hon ville inte, att Liljecrona skulle gå under för hennes skull. Hon hade velat fråga förvaltarn om det inte fanns någon möjlighet, att han kunde bli fri från henne. Hon ville bjuda honom skilsmässa, hon skulle aldrig mer komma för hans ögon, om hon bara vore viss, att han kunde få den han tyckte om. Och det var för att tala om detta, som hon och förvaltarn hade kommit hit. De hade inte velat mamsell Maja Lisa något ont, de ville bara, att hon skulle hjälpa dem att rädda den, som höll på att fördärva sig.
Prästdottern vände sig mot henne. Nu med ens stod det för henne vilken präktig ung man pastor Liljecrona hade varit, och hon insåg hur förfärligt olycklig hans hustru måste känna sig.
