Hon fick igen den vanliga mildheten och ömsintheten, och hon svarade med skälvande röst: »Ack, jag kan det ju inte! Nog ville jag hjälpa honom, om jag förmådde, men aldrig kan jag gifta mig med honom. Det är inte honom, som jag tycker om.»
Hon kände hur rodnaden sköt upp över hals och ansikte. Hon hade talat, som om det skulle finnas någon annan, som hon tyckte om.
Söta far gjorde åter en otålig rörelse, som ville han skjuta detta åt sidan. »Du har ännu inte…»
Men här blev söta far avbruten. Det var mormor Beata, som talade borta i sin karmstol.
»Käre son!» sa hon. »Käre son far i kväll så ovarligt fram med Maja Lisa. Käre son vet, att den, som är sjutton år, visst aldrig vill tillstå, att hon har någon kär, allra minst i närvaro av så mycket folk. Käre son skulle ha talat ensam med Maja Lisa, så hade hon väl intet nekat att säga huru allt hänger samman.»
Prästdottern fick lov att vända sig mot mormor och se på henne. Det låg något så menande i rösten, och hon tyckte, att mormor helt förstulet blinkade åt henne.
»Käre son tar detta så häftigt,» fortfor mormor, »därför att han tror, att han kan bli inblandad. Men käre son må intet inbilla sig, att någon kan misstänka, att han har haft sin hand med i spelet. Alla vet, att intet har käre son sökt att ställa det illa för pastor Liljecrona, för att han måtte avsäga sig och käre son komma åt det stora gället.»
