fanns en springa på skåpdörrn, och hon kunde se, att han hade sträckt ut sig på soffan, men det var inte möjligt att få reda på om han hade slutit till ögona.
Om bara lilljänta hade kunnat bli säker på att han sov, skulle hon ha försökt att smyga sin väg. Det kan inte beskrivas vad hon var trött på att stå instängd i det trånga skåpet. Och så nödvändigt, som det var, att hon blev fri, så att hon fick tala vid prästdottra och fru Beata! Hon hade allt reda på någe, hon, som de skulle bli glada att få höra.
Nu hade prästen legat stilla så länge, så att det var inte möjligt annat, än att han sov. Hon tyckte, att hon åtminstone kunde våga att göra ett litet skjutande på skåpdörrn för att få veta hur det stod till. Dörrn gick upp alldeles tyst, men prästen sov inte, utan låg och stirrade i motsatta väggen. Just som lilljänta skulle dra till dörrn igen, såg han upp och fick ögona på henne.
Han reste sig och gick bort emot skåpet. Det var intet annat att göra för lilljänta än att skjuta upp dörrn och stiga ut.
»Vad ska detta betyda?» sa prästen. »Vad har du i mitt skåp att göra?»
Han såg så sträng ut, att lilljänta blev ängslig. Prästen och hon hade alltid varit goda vänner. Hon tyckte bäst om honom av alla på gården, näst prästdottra förstås. Hon ville inte, att han skulle tro någe ont om henne, så hon skyndade
