VILARSTENEN.
ETT PAR DAR efter den stora uppgörelsen var Maja Lisa vid vanlig tid ute och gick på landsvägen i sällskap med lilljänta.
Men denna kvälln kom hon inte gående modlös och maktlös med släpande steg, utan nu var det två, som ropade åt ekot, två, som grävde efter kattguld i sandgropen, två, som dämde i bäcken, två, som plockade vitsippor i hagen.
Till att retas med kattugglan hade hon ändå ingen lust, utan vid den stora björken lämnade hon lilljänta och gick sedan ensam uppför hela Vilarstensbacken. Fågeln måtte ha varit mer sällskaplig än vanligt i dag, för lilljänta kom inte och slöt sig till henne vid spökmuren och inte sedan heller.
När Maja Lisa var så långt kommen, att hon kunde se Vilarstenen, stannade hon plötsligt. Det satt en karl där framme, inte på det smala, uthuggna sätet, utan uppkrupen på själva blocket. Han satt krokig och stödde hakan mot händerna. Men blickarna hade han inte fästade på marken, utan de var uppe i trädtopparna. Han höll på att vissla åt en trast, som satt i en stor gran på
