Sida:En saga om en saga 1917.djvu/521

gå ensam genom livet för att alltid kunna minnas henne. Alltsedan dess har den unga mannen aldrig ett ögonblick tänkt på att bryta sitt löfte, ja, han har inte ens känt en frestelse därtill. Han har sänkt ner sitt hjärta i graven med den älskade, och det kan inte leva upp igen. Men, mamsell Maja Lisa, denna unga man råkade för några månader sedan ett stackars barn, som satt ensamt och övergivet. Han läste i dess ögon den ljuvaste blandning av mildhet och ödmjukhet, och, än mer, han överraskades av en sällsam likhet med den älskade. Han erfor genast den största sympati. Han tyckte sig höra, att den döda viskade till honom, att han måste söka hjälpa den unga ensamma, som var hennes avbild. Den unga mannen gjorde ett försök att sammanföra henne med den ädlaste man han kände, hans egen bror. Han såg dem mötas, han såg dem sitta sida vid sida framför härden, han drömde redan om den största lycka för deras del, men de vidrigaste omständigheter mellankommo. Den unga mannens handling förde olycka över de båda, vilkas sällhet han ville skapa. Den älskade brodern kastades först i det grymmaste elände, och vid det försök, som gjordes att rädda honom, bringades också den unga flickan alldeles oförskyllt i den svåraste ställning. Den unga mannen tyckte sig nu varje dag höra sin trolovades röst, som ur graven tillropade honom att åtminstone göra den unga flickan ett erbjudande att dela hans hem, där han med de ömmaste omsorger skulle söka