VÄTTARNA PÅ LÖVDALA.
FYLAX stod på förstubron och skällde och tjöt hela natten. Lilljänta hade aldrig hört honom gå på så. Hon kunde inte få en blund i ögona. Mamsell Maja Lisa låg visst vaken, hon med, och hon behövde väl sova, så klen som hon var. Lilljänta fick ändå lov att göra ett försök att tysta på hunden.
Hon kastade på sig kjortel och tröja och smög sig genom köket ut i förstun. Innan hon äntligen hade fått upp de många låsena och reglarna på förstudörrn, hade hunden tystnat, men hon gick i alla fall ut på förstubron för att locka in honom.
Det var märkvärdigt! Hon kunde inte se till honom. Hon var säker på att han hade stått på bron hela natten, men nu, när hon hade gjort sig besvär att gå upp, var han förstås borta. Hon gick ända fram till trappstegena och ropade och kallade på honom, men han syntes inte till.
Det var en vacker natt. På himlen var det fullt med små vita moln. De hade ordnat sig i kransar och ringar, som om de hade haft några konstiga lekar för sig, nu då ingen såg dem. Solen hade
