blev litet häpen, men rädd hade hon inte så lätt för att bli. Och det var inte heller någe att bli rädd för. Det var bara ett par småfolk, som dansade.
Det var två: en herre och en dam, och de var stora som sex års barn, men mycket smärt och fint byggda. Båda två var klädda som finaste adelsfolk i svart sammet med spetsar och galoner. Herrn hade trekantig hatt och värja vid sidan och silkebroderad rock och spännen i skorna. Damen hade korta och mycket vida kjortlar, röda strumpor, stor hatt med plymer och solfjäder i hand. De bara dansade. Han tog henne vid handen, och med upplyftade armar trippade de på tå ett stycke framåt, så kastade de om och trippade tillbaka. De skildes åt, och de for mot varandra och bugade sig, och till sist tog de varandra om livet och svängde runt.
Det var lilljänta säker om, att hon aldrig hade sett någe så vackert förr. Det var så fint att se hur de rörde sig: de bara flög över gräset. Så kunde inte människor dansa. Dessa här var, som skulle de vara gjorda av luft. De hade ansikten som det allra finaste porslin och små händer och fötter. Kära då, den som vore så liten och nätt!
Hon kunde rakt inte gå ifrån dem, så länge som de höll på och dansade. Hon stod och undrade hur det kom sig, att de var så glada, och att de dansade just i natt. Nå, det var inte så svårt att förstå. De här var nog de rätta tomtarna på Lövdala, och de var väl glada åt att allt hade
