HEMMET.
PRÄSTDOTTERN satt i kökskammarn med bibel och psalmbok framför sig och läste Guds ord för att få tröst i sin stora olycka.
Det var tidig morgon, och jämnt ett dygn hade gått, sedan hon hade funnit söta far liggande död på golvet. Hela dagen hade det varit så mycket att ställa med, att hon inte hade haft tid att tänka på sin saknad. Men under natten hade sorgen kommit med sin rätta styrka, och hon hade inte alls kunnat sova. Hon hade stigit upp före någon annan och satt sig att läsa.
Men rätt snart lade hon ihop böckerna och tackade nu Gud med knäppta händer för att hon inte var ensam och övergiven, utan ägde en fulltrogen vän, som kunde hjälpa och skydda henne. Nu skulle väl styvmodern komma tillbaka och ta väldet över gården, och om hon inte hade haft honom, vore hon alldeles i hennes våld. Och då hade hon inte bara behövt gråta över söta far, utan också över sig själv.
Knappast hade hon tänkt detta, förrän det började spela så vackert och stilla utanför det fönstret, som vette åt trädgården.
