spelade? Var det någon annans, eller var det hans egen?
Hon väntade, att detta skulle slå om, att han skulle gå över till något annat. Men det var fåfängt att hoppas. Intet annat spelade han än växande ångest. Det var inte längre vackert att höra, det var tjut och skrän.
Hon kunde inte sitta stilla och lyss. Visserligen måtte det ha hänt honom den största olycka. Hon fick öppna fönstret och fråga.
När han såg henne, avslutade han genast spelet med en ton, som skar in vildare än någon förut. Hatten hade fallit av honom under det vilda spelet, och håret låg ner i pannan. Han var blek som en sjukling, alla dragena i hans ansikte var åtspända av smärta.
»Du har sagt, att du ville höra mig spela,» sa han. »Nu har du fått din vilja fram, nu vet du hur det låter.»
Ack, det var en skärpa i rösten och en häftighet i talet, så att hon intet annat kunde tro, än att han var ond på henne. Det kom en stor skräck över henne, hon vågade inte öppna sin mun för att fråga vad som hade hänt.
Han sa då med samma häftighet: »Du har aldrig hört mig förr. Du kanske inte en gång visste, att det var jag, som spelade?»
Det föll henne in att säga: »Jag trodde, att det var näcken.»
»Har du hört honom då?»
