Lövdala, så att han förstode, att det just var ett sådant här gott hem, som fattades honom!
Hon vaknade upp ur tankarna, därvid att han släppte hennes händer, som han allt hittills hade hållit.
»Du ska ge mig fioln, så att jag får gå!» sa han. »Jag ser, att du förstår, att jag inte har annat val.»
Hon kunde inte undra på att han trodde, att hon ville låta honom gå. Hon stod där alltjämt och sökte efter de rätta ordena, som kunde hålla kvar honom, och fann dem inte.
»Käre,» sa hon nu med stor hast, »dröj en stund ännu! Vill du inte se dig omkring litet här på Lövdala? Är det inte bra vackert med äppleblommen? Ser du hur solskenet ligger som guld över gräset? Skulle du inte vilja — —»
Hon kunde inte mer. Det fattades henne åter ord. Hon hade velat tala med honom om det goda hem, som han och hon skulle bygga sig här på Lövdala, men det tycktes henne, att detta inte var något, som hade värde för honom. Ett gott hem betydde alls inte detsamma för honom som för henne.
Han bad henne på nytt om fioln. Sedan, sa han, skulle han aldrig mer komma i hennes väg.
Hon lade handen över hjärtat och andades tungt. Nu skulle han gå och sedan aldrig mer komma i hennes väg! Och hon kunde inte finna