så på en gång höjde det sig som på änglavingar uppåt, uppåt. Det flög mot himlen med jubel och fröjd, det nådde högre än jordiska tankar och röster, det var uppe i den klaraste rymd. Himlen öppnade sig, och det försökte tolka dess salighet.
Liljecrona sänkte stråken med ens. Det var, som om han inte mer förmådde. Hans spel hade stigit så högt, att han svindlade inför ljus och prakt och härlighet.
Han såg upp till Maja Lisa. Tårarna hängde stora och tunga i hennes ögon, och hon hade knäppt sina händer. Hela hennes ansikte lyste förklarat. Hon var inte på jorden. Hon hade följt med på himmelsfärden.
Han andades häftigt. Nej, hon hade inte bara följt med, utan hon hade svävat upp före honom! Aldrig hade hans spel fört honom så högt. Det var hennes kärlek, som hade burit honom upp ur mörkret.
Det var så, som den skulle kunna bära honom upp ur allt livets mörker. Han kände det. Den kunde övervinna all ängslan, all misströstan.
Han drog hennes händer till sig och började kyssa dem.
»Har du nu varit i ditt rätta hem?» viskade hon.
»Maja Lisa, kära, älskade! Så har jag aldrig spelat förr. Det var du, det var din kärlek. Det var inte jag, som spelade.
»Det må bli till olycka eller lycka för dig,»