Det var därför inte så lätt för henne att hålla tillbaka gråten. Det dröjde inte länge, förrän hon började snyfta på nytt.
Gudmund visste intet värre, än när kvinnfolk gräto. Han hade mest lust att gå sin väg genast, men han tyckte, att när han hade gjort sig besvär att gå upp till torpet, fick han lov att utföra uppdraget.
»Vad är det åt dig?» sade han i kärv ton till Helga. »Varför går du inte in?»
»Å, jag törs inte,» svarade då Helga, och tänderna slogo mot varandra, när hon talade. »Jag törs inte.»
»Vad är du rädd för? Du redde dig ju i dag mot både häradstjänare och domare. Du kan väl inte vara rädd för föräldrarna dina?» — »Åjo, åjo, de äro väl mycket värre än alla andra.» — »Vad skulle de vara onda för just i dag?» — »Jag får ju inga pengar.» — »Du är väl en så pass duktig tös, att du kan tjäna brödet både åt dig själv och barnet.» — »Ja, men det är ingen, som vill ta mig i tjänst.»
Plötsligen kom Helga att tänka på att det kunde hända, att föräldrarna hörde deras röster och komme ut för att fråga vilka som talade. Och i så fall skulle hon bli tvungen att berätta alltsammans för dem. Då skulle hon inte få rädda sig ner i stormyren. Och i sin förskräckelse rusade hon upp och ville skynda förbi Gudmund. Men han var henne för snabb. Han grep tag om hennes arm och höll fast henne. »Nej, du! Du kommer inte
