undan, förrän jag har fått tala vid dig.» — »Låt mig bara gå!» sade hon och såg vilt på honom. — »Du ser ut, som om du ville gå i sjön,» sade han, för nu var hon ute i månskenet, och han kunde se hennes ansikte. — »Ja, det gjorde väl heller ingenting, om jag det gjorde,» sade Helga och kastade med detsamma tillbaka huvudet och såg honom rätt in i ögonen. »I morse ville du inte en gång ha mig åkande bakpå kärran din. Ingen vill ha något att göra med mig. Du måtte väl begripa, att det är bäst för en sådan stackare som jag, att jag gör slut på mig.»
Gudmund visste inte vad han skulle ta sig till. Han önskade, att han vore långt borta, men han tyckte också, att han inte kunde överge en människa, som var i sådan förtvivlan. »Hör nu på mig! Lova bara, att du hör på vad jag har att säga dig, så ska du sedan få gå vart du vill!» — Ja, det lovade hon. — »Finns det något här att sitta på?» — »Huggkubben är ju därborta.» — »Gå då dit och sätt dig, och var stilla!» Hon gick helt lydigt och satte sig. — »Gråt så inte mer!» sade han, för han tyckte, att han hade börjat att få makt med henne. Men det skulle han inte ha sagt, för hon lutade genast huvudet i händerna och grät värre än någonsin.
»Gråt inte!» sade han och var färdig att stampa med foten i marken åt henne. »Det finns nog de, som ha det värre än du.» — »Nej, ingen kan ha det värre.» — »Du är ung och frisk. Du skulle bara veta hur min mor har det. Hon är
