Sida:En saga om en saga 1917.djvu/57

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
53
TÖSEN FRÅN STORMYRTORPET

så förstörd av värk, att hon inte kan röra sig, men hon klagar aldrig.» — »Hon är inte övergiven av alla, hon, som jag.» — »Du är inte övergiven, du heller. Jag har talat vid mor om dig, och mor har skickat mig hit till dig.» Det blev ett uppehåll i snyftningarna. Man liksom hörde den stora tystnaden i skogen, som alltid höll andan och väntade på något förunderligt. »Jag skulle hälsa till dig, att du skulle komma ner till mor i morgon, så att hon finge se dig. Mor tänker fråga dig om du vill komma i tjänst hos oss.» — »Tänkte hon fråga mig?» — »Ja, men hon vill se dig först.» — »Vet hon, att — — »Hon vet lika mycket om dig som alla andra.»

Flickan rusade upp med ett anskri av glädje och häpnad, och i nästa ögonblick kände Gudmund ett par armar om sin hals. Han blev rent förskrämd, och hans första tanke var att rycka sig lös, men så lugnade han sig och blev stående. Han förstod, att tösen var så utom sig av glädje, att hon inte visste vad hon gjorde. I det ögonblicket kunde hon ha kastat sig om halsen på den värsta skojare bara för att få litet medkänsla i den stora lycka, som hade kommit över henne.

»Vill hon ta mig i tjänst, då kan jag ju få leva!» sade hon och lade sitt huvud mot Gudmunds bröst och grät återigen, men inte så våldsamt som förut. »Du kan veta, att det var allvar, att jag ville gå i myren,» sade hon. »Du skall ha tack för att du kom! Du har räddat livet åt mig.» Gudmund hade ända hittills stått orörlig,