men nu kände han, att något varmt och ömt började röra sig inom honom. Han lyfte handen och strök henne över håret. Då spratt hon till, som om han hade väckt henne ur en dröm, och ställde sig kapprak framför honom. »Du skall ha tack för att du kom!» sade hon än en gång. Hon hade blivit blossande röd i ansiktet, och han rodnade, han också.
»Ja, då kommer du hem i morgon,» sade han och sträckte ut handen för att säga farväl. — »Jag skall aldrig glömma, att du kom till mig i kväll,» sade Helga, och den stora tacksamheten tog överhand över förlägenheten. — »Åja, det var kanske bra, att jag kom,» sade han helt lugnt, men kände sig ganska nöjd med sig själv. »Du går väl in nu?» sade han. — »Ja, nu skall jag nog gå in.»
Gudmund kände sig plötsligen så där glad åt Helga, som man brukar bli åt den, som man har lyckats hjälpa. Han stod och dröjde och ville inte gå. »Jag ville gärna se dig inne under tak, innan jag går.» — »Jag tänkte, att de skulle få gå till sängs, innan jag gick in.» — »Nej, du skall gå genast, så att du får äta och får komma till ro,» sade han och tyckte, att det var roligt att ta hand om henne.
Hon gick genast upp mot torpstugan, och han följde med, helt nöjd och stolt över att hon lydde honom. När hon stod på tröskeln, sade de omigen farväl till varandra, men innan han hade gått mer än ett par steg, kom hon efter honom. »Stanna
