om Hildur, och att hon var så glad åt att han skulle gifta sig.
»Du har visst trivts bra hos oss i vinter?» sade han. — »Det har jag visst. Jag kan inte säga hur goda mor Ingeborg och ni alla ha varit mot mig.» — »Har du längtat upp till skogen?» — »Åja, i början, men inte numera.» — »Jag trodde, att den, som hörde skogen till, inte kunde låta bli att längta dit.»
Helga vände sig halvt om och såg på honom, som gick på andra sidan vägen. Gudmund hade gått och blivit rent främmande för henne, men nu var det något i tonfallet och i leendet, som hon kände igen. Jo, har var nog densamme, som hade kommit och räddat henne i hennes högsta nöd. Fastän han skulle gifta sig med en annan, var hon säker om att han ville vara henne en god vän och trogen hjälpare.
Hon blev så glad, kände, att hon kunde ha förtroende för honom som för ingen annan, och tyckte, att hon måste tala om för honom allt, som hade hänt henne, sedan de sist språkades vid. »Jag skall säga dig, att jag hade det ganska svårt de första veckorna på Närlunda,» började hon. »Men du får inte tala om detta för mor Ingeborg.» — »Om du vill, att jag skall tiga, så tiger jag.» — »Tänk, att jag längtade så förfärligt i början! Jag höll på att få vända om upp till skogen.» — »Längtade du? Jag trodde, att du var glad att få vara hos oss.» — »Jag kunde rakt inte hjälpa det,» sade hon urskuldande. »Jag förstod nog hur
