bra det var för mig att få vara här. Ni var alla så goda mot mig, och arbetet var inte tyngre, än att jag kunde rå med det, men jag längtade i alla fall. Det var något, som sög och drog och ville föra mig tillbaka till skogen. Jag tyckte, att jag svek och förrådde någon, som hade rätt till mig, när jag ville stanna nere i bygden.»
»Det var kanske — — började Gudmund, men höll inne mitt i meningen. — »Nej, det var inte gossen, som jag längtade efter. Jag visste ju, att han hade det bra, och att mor var god mot honom. Det var inte något särskilt. Jag kände det, som vore jag en vild fågel, som hade blivit satt i bur, och jag trodde, att jag skulle dö, om jag inte bleve utsläppt.»
»Tänk, att du hade det så svårt!» sade Gudmund, och på samma gång smålog han, för nu tyckte han med ens, att han kände igen henne. Nu var det, som om ingenting skulle ligga emellan, utan de hade skilts från varandra på skogstorpet förra kvällen. Helga log igen, men fortsatte att tala om sina plågor. »Ingen natt sov jag,» sade hon, »utan så snart jag hade lagt mig, började tårarna rinna, och när jag steg upp om morgonen, var huvudkudden alldeles våt. Om dagen, när jag gick bland er andra, kunde jag hålla tillbaka gråten, men så snart jag blev ensam, fick jag tårarna i ögonen.»
»Du har gråtit mycket, du, i dina dar,» sade Gudmund, men såg inte det minsta medlidsam ut, när han fällde yttrandet. Helga tyckte, att han
