också om att tänka på att han skulle få fullt upp med pengar, sedan han hade blivit gift med henne. Han skulle kunna förbättra jordbruket, bygga om alla förfallna hus och utvidga gården, så att han bleve en riktig storbonde.
Samma söndag, som han hade haft följe med Helga på kyrkovägen, hade han farit till Älvåkra på kvällen. Då hade Hildur börjat tala om Helga och sagt, att hon inte ville komma till Närlunda, förrän den tösen hade flyttat därifrån. Gudmund hade först sökt att slå bort alltsammans som ett skämt, men det hade snart visat sig, att Hildur menade allvar. Gudmund talade Helgas sak mycket väl, sade, att hon hade varit så ung, när hon först skickades ut att tjäna, att det inte var underligt, att det gick illa, när hon råkade ut för en så dålig karl som Per Mårtensson. Men sedan hans mor hade tagit hand om henne, hade hon alltid uppfört sig väl. »Det kan inte vara rätt att stöta ut henne,» sade han. »Då kan det nog hända, att hon råkar i elände igen.»
Men Hildur hade inte velat ge vika. »Om den flickan skall stanna kvar på Närlunda, så kommer jag aldrig dit,» sade hon. »Jag kan inte tåla en sådan människa i mitt hem.» — »Du vet inte vad du gör,» sade Gudmund. »Ingen har förstått att sköta mor så bra som Helga. Vi ha alla varit glada åt att hon har kommit till oss. Förut var mor många gånger gnatig och vid tungt lynne.» — »Inte skall jag tvinga dig att sända bort henne,» sade Hildur, men det märktes, att om inte Gudmund
