Gudmund tänkte ofta på Helga och längtade att råka henne. Men han trodde, att Helga tyckte, att han var en stackare, därför att han inte hade hållit det där löftet, som han hade gett henne alldeles frivilligt, utan låtit henne flytta. Han kunde varken förklara eller urskulda sig, och därför undvek han att råka henne.
En morgon, då Gudmund kom gående framåt vägen, mötte han Helga, som hade varit neråt bygden för att köpa mjölk. Gudmund vände om och slog följe med henne. Hon tycktes inte bli glad åt sällskapet, utan gick fort, som hade hon velat komma ifrån honom, och sade ingenting. Gudmund teg också, därför att han inte rätt visste hur han skulle börja samtalet.
Det kom ett åkdon körande på vägen långt borta. Gudmund gick i sina tankar och märkte det inte, men Helga hade sett det och vände sig nu plötsligt till honom. »Det är inte värt, att du går i sällskap med mig, Gudmund, för om jag inte ser miste, är det nämndemans från Älvåkra, som komma åkande därborta.» Gudmund såg hastigt upp, kände igen hästen och åkdonet och gjorde en rörelse som för att vända om. Men ögonblicket därefter rätade han upp sig och gick lugnt vid sidan av Helga, ända tills de resande voro förbi. Då saktade han stegen. Helga fortfor att gå raskt som förut, och de skildes, utan att han hade sagt ett ord till henne. Men hela den dagen var han mer nöjd med sig själv, än han hade varit på länge.
