på hästen och hade inte något minne av hela hemresan.
När han kom in i storstugan, van den skurad och städad för helgens skull. Allt arbete var slut för dagen, och husfolket höll på att dricka kaffe. Ingen sade något om Gudmunds färd. Det tycktes vara en överenskommen sak, att han skulle få ha sin frihet att leva, som han ville, dessa sista veckor.
Gudmund satte sig vid bordet och fick sitt kaffe som de andra. Medan han satt och hällde det från koppen på fatet och i koppen igen för att få det att svalna, blev mor Ingeborg färdig med sitt, tog upp tidningen, som nyss hade kommit, och började läsa. Hon läste högt spalt efter spalt, och Gudmund, fadern och de andra sutto och hörde på.
Bland annat, som hon läste upp, var en redogörelse för ett slagsmål, som hade ägt rum förra natten på stora torget mellan en hop fulla bönder och några arbetare. Så snart polis kom tillstädes, flydde de stridande, endast en av dem låg livlös kvar på torget. Den fallne hade blivit inburen på polisstationen, och då ingen yttre skada hade kunnat upptäckas på honom, hade man försökt att återkalla honom till liv. Alla bemödanden hade dock varit förgäves, och till sist hade man funnit, att ett knivblad hade suttit instucket i hans hjässa. Det var ett blad av en ovanligt stor fällkniv, som hade trängt genom huvudskålen in i hjärnan och blivit avbrutet tätt invid huvudet. Mördaren hade flytt med knivskaftet, men som polisen mycket väl kände
