kunde lägga sina ord väl, och Gudmund blev mycket rörd. Tårarna trängde fram i hans ögon gång på gång, men han lyckades ändå hålla tillbaka gråten. Fadern yttrade också ett par ord. »Det blir tungt för dina föräldrar att mista dig,» sade han, och Gudmund var omigen nära att brista i gråt. Alla tjänarna trädde också fram, skakade hand med honom och tackade honom för den tid, som hade varit. Tårarna hängde Gudmund i ögonen hela tiden. Han harskade sig och gjorde ett par försök att tala, men fick knappt ett ord över läpparna.
Fadern skulle följa honom till bröllopsgården och vara med om bröllopet. Han gick ut och spände hästen för åkdonet och kom sedan in och sade till, när det var tid att ge sig av. När Gudmund satte sig i kärran, märkte han, att den var rengjord. Allt var så skinande och väl omsett, som han själv alltid brukade vilja ha det. Med detsamma såg han också hur städat det var på gården. Uppkörsvägen var nygrusad, högar med gammalt virke och annat skräp, som hade legat där i hela hans tid, voro bortskaffade. På båda sidor om ingångsdörren stodo ett par avhuggna björkar som en äreport, det hängde en stor krans av häggblommor på väderflöjeln, och ur alla gluggar stack det fram ljusgrönt björklöv. Återigen var Gudmund nära att falla i gråt. Han tog fadern hårt om handen, då denne just skulle sätta hästen i gång. Det var, som ville han hindra honom från att fara. »Var det något?» sade fadern. —
