åka där med sonen bredvid sig. Han gjorde sig inte besvär att komma fort fram.
Plötsligen lutade Gudmund huvudet mot faderns skuldra och föll i stark gråt. »Vad är det åt dig?» frågade Erland och drog in tömmarna så häftigt, att hästen stannade. — »Jo, alla äro så goda mot mig, och jag förtjänar det inte.» — »Du har då väl aldrig gjort något ont heller?» — »Jo, far, det har jag.» — »Det ska vi väl inte tro.» — »Jo, jag har slagit ihjäl en människa.»
Fadern drog ett djupt andetag. Det lät nästan som en suck av lättnad, och Gudmund höjde huvudet förvånad och såg på honom. Fadern satte hästen i gång igen, därpå sade han stilla: »Jag är glad, att du talade om det själv.» — »Visste ni det redan, far?» — »Jag såg nog i lördags kväll, att det var något galet fatt. Och så hittade jag din kniv nere i moraset.» — »Jaså, det var ni, som fann kniven!» — »Jag fann den, och jag såg, att det ena bladet var avbrutet.»
»Ja, far, jag vet, att knivbladet är av, men jag kan ändå inte få i mitt huvud, att jag har gjort det.» —»Det var väl i fyllan och villan.» — »Jag vet ingenting, jag kommer inte ihåg någonting. Jag ser på kläderna, att jag har varit i slagsmål, och jag vet, att knivbladet är borta.» — »Jag förstår, att du ämnade tiga med det,» sade fadern. — »Jag tänkte, att de andra kamraterna kanske voro lika redlösa som jag och inte kommo ihåg något. Det fanns kanske inga andra bevis mot mig än kniven, och därför kastade jag bort
