skjuta ihjäl en kamrat under en jakt. Det hade inte varit hans mening, och det hade inte blivit upptäckt, att det var han, som hade fällt vådaskottet. Men ett par dagar efteråt skulle han gifta sig, och när han kom till bröllopsgården, gick han till bruden och sade: ’Det kan inte bli något bröllop av. Jag vill inte dra dig in i det elände, som väntar mig.’ Men hon stod färdigklädd i krona och slöja, och hon tog honom vid handen och ledde honom in i salen, där gästerna voro samlade och allt var i ordning för vigseln. Hon berättade nu för alla med hög röst vad brudgummen nyss hade kommit och sagt henne. ’Detta har jag talat om, för att alla skola veta, att du inte har brukat någon falskhet emot mig’, sade hon därpå och vände sig till brudgummen. ’Men nu vill jag genast viga mig vid dig. För du är den du är, fastän du har råkat i olycka, och vad som än väntar dig, vill jag bära det gemensamt med dig.’»
Just när fadern slutade berättelsen, voro de framme vid den långa gatan, som ledde upp till Älvåkra. Gudmund vände sig mot honom med ett vemodigt leende. »Så kommer det inte att hända oss,» sade han. — »Vem vet?» sade fadern och rätade upp sig i kärran. Han såg på sonen och förvånade sig än en gång över hur vacker han var denna dagen. »Det skulle inte förvåna mig, om det hände honom något stort och oväntat,» tänkte han.
Det skulle ha blivit kyrkbröllop, och en mängd folk hade redan samlats till bröllopsgården för att
