i dag, som han skulle ha varit mitt uppe i dans och glädje. Det var hans stora lyckodag, som nu gick ifrån honom.
Erland vände sig mot sonen gång på gång och såg på honom. Han var nu inte så där vacker och förklarad, som han hade varit på morgonen, utan han satt slö och tung med slocknad blick. Fadern undrade om sonen ångrade, att han hade bekänt, och ämnade fråga honom om detta, men höll det för bäst att tiga.
»Vart ska vi nu fara?» sade Gudmund om en stund. »Är det inte så gott att resa till länsman med detsamma?» — »Du skall väl hem först, så att du får vila och sova ut,» sade fadern. »Du har nog inte fått mycken sömn de sista nätterna.» — »Mor blir väl förskräckt, när hon får se oss.» — »Hon blir nog inte så förvånad,» sade fadern. »Hon vet lika mycket som jag. Hon blir allt glad, att du har bekänt.» — »Jag tror, att mor och ni alla därhemma äro glada att få mig i fängelse,» sade Gudmund bittert. — »Vi veta, att det är mycket, som du går miste om, därför att du har handlat rätt» sade fadern. »Vi kunna inte låta bli att glädja oss åt att du har övervunnit dig själv.»
Gudmund tyckte sig inte kunna stå ut att fara hem och höra på alla dessa, som skulle berömma honom, därför att han hade förstört sin framtid. Han sökte någon förevändning för att slippa råka någon, innan han hade kämpat sig till mera lugn. Så foro de förbi stället, där stigen tog av till Stormyra. »Vill ni hålla här, far? Jag tror, att jag
