skall gå upp till Helga och tala med henne.» Fadern höll beredvilligt in hästen. — »Kom bara hem, så fort du kan, så att du får vila ut!» sade han.
Gudmund gick inåt skogen och var snart utom synhåll. Han tänkte inte på att söka upp Helga, var bara glad att bli ensam, så att han inte behövde lägga band på sig. Han kände en orimlig vrede mot allting, sparkade till stenar, som lågo i vägen för honom, och stannade ibland för att bryta av en stor gren, bara därför att ett blad hade slagit emot hans ansikte.
Han följde vägen fram till Stormyra, men gick förbi torpet och begav sig uppåt berget, som låg därovanför. Här blev det snart svårt för honom att komma fram. Han hade villats bort från stigen, och för att nå högsta toppen måste han gå över en bred ström av kantiga klippblock. Det var en farlig vandring på vassa klippkanter, och han kunde ha brutit armar och ben av sig, om han hade stigit miste. Han förstod detta mycket väl, men gick på, som om det roade honom att utsätta sig för fara. »Om jag faller och förstör mig, så kan ingen få reda på mig häruppe,» tänkte han. »Men vad gör det? Jag kan lika gärna ligga och dö här som att sitta i åratal inom fängelsemurar.»
Allt gick dock väl, och ett par minuter därefter var han uppe på Storhöjden. Det hade en gång gått skogsbrand över berget. Den översta toppen stod ännu kal, och därifrån hade man en milsvid utsikt. Han såg dalar och sjöar, mörka
