skogstrakter och rika bygder, kyrkor och herrgårdar, små skogstorp och stora byar. Långt bort i fjärran låg staden, höljd i en vit slöja av solrök, varur ett par glimmande torn stucko fram. Vägar slingrade genom dalarna, och ett järnvägståg skyndade förbi i skogsbrynet. Det var ett helt rike han såg.
Han kastade sig ner på marken, men höll alltjämt blicken riktad mot den stora utsikten. Det var något stolt och storslaget i landskapet framför honom, som kom honom att känna sig själv och sina sorger små och obetydliga.
Han påminde sig, att när han var barn och hade läst, att frestaren förde Jesus upp på ett högt berg och visade honom all världens härlighet, hade han alltid trott, att de hade stått häruppe på Storhöjden, och han upprepade de gamla orden: »Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.»
Då tyckte han plötsligen, att en likadan frestelse hade mött honom själv dessa sista dagar. Sannerligen hade inte frestaren fört honom upp på ett högt berg och visat honom all maktens och rikedomens härlighet. »Förtig bara det onda, som du tror att du har gjort,» sade han, »och jag skall giva dig allt detta.» Och när Gudmund tänkte härpå, kom en liten smula tillfredsställelse till honom. »Jag har ju svarat nej,» sade han, och med ens förstod han vad det hade gällt för honom. Om han hade tegat, hade han inte då måst tillbedja frestaren alla dagar? En skygg, modlös man hade
