»Det kunde bli en mycket underhållande lektyr». anmärkte mr Sherlock Holmes, i det han lade en bit plåster på sitt sårade finger. »Jag måste vara försiktig», tillade han och vände sig leende mot mig, »jag handskas så ofta med gifter.» Han sträckte fram handen, medan han talade, och jag såg, att den var fläckad av starka syror och nästan spräcklig av små plåsterlappar.
»Vi ha kommit hit i och för affärer», sade Stamford, som slagit sig ner på en hög, trebent stol och nu med foten sköt fram en likadan till mig.
»Min vän här söker efter rum, och eftersom ni beklagat er över, att ingen vill dela med er den våning, ni funnit, tyckte jag det passade bra att göra er bekanta med varandra.»
Sherlock Holmes blev förtjust över idén att dela rum med mig.
»Jag har en liten våning vid Baker Street i kikaren», sade han; »den skulle passa oss alldeles förträffligt. Ni bryr er väl ej om tobaksrök, hoppas jag?»
»Jag röker alltid ’Jack Tar’ själv», svarade jag.
»Den är god nog. Jag har vanligen, en massa kemikalier framme och gör små experiment allt emellanåt. Skulle det genera er?»
»Visst inte.»
»Låt mig se — vilka andra ovanor har jag? Jo, jag blir melankolisk ibland, och då händer det, att jag ej öppnar min mun på hela dagen. Men ni får inte tro, att jag är vid dåligt lynne. Låt mig bara vara i fred, så går det snart över. Vad har ni att säga om er själv? Det är bra att känna till det värsta om varandra, när man ska’ sätta bo tillsammans.»
Jag skrattade åt detta korsförhör.
»Jag har en hundvalp», sade jag, »och jag avskyr scener och bråk, emedan mina nerver äro ömtåliga, och jag stiger ibland upp förfärligt sent, och jag är rysligt lat. Jag har andra ovanor, när jag är frisk, men dessa äro de förnämsta för närvarande.»
»Innesluter ni fiolspel i vad ni kallar ’bråk’?» frågade han.
»Det beror på spelet», var mitt svar. »God fiolmusik är en fest för gudar, dålig — — —»
»Å, det är bra», inföll han med ett muntert skratt. »Jag tror, att vi kunna anse saken avgjord — det vill säga, så framt rummen falla er i smaken.»
»När kan jag få se dem?»
»Kom och hämta mig här i morgon middag vid tolvtiden, så gå vi tillsammans och göra upp affären.»
»Jag skall infinna mig på slaget tolv», sade jag skakade hand med honom.
Vi lämnade honom bland hans kemikalier och styrde våra steg till mitt hotell.
»A propos», sade jag, i det jag plötsligt blev stående och vände mig till Stamford, »hur tusan kunde karlen veta, att jag varit i Afghanistan?» Min vän smålog litet hemlighetsfullt.
»Det är just en av hans små egenheter», svarade han. »Det finns fler än du, som gärna velat veta, hur han får reda på saker och ting.»
»Å, är det en hemlighet?» utbrast jag och gnuggade förnöjd händerna. »Det var ju mer än vanligt intressant. Tack ska’ du ha, för det du förde oss tillsammans! ’Det förnämsta ämnet för människornas studier är människan’ vet du väl.»
»Ja, du får ju slå dig på att studera karlen då».
